Familjehem berättar

Hela sitt vuxna liv har Cristina tagit hand om andras barn. Som 22-åring började hon som kontaktfamilj för att sedan bli familjehem. Nu tjugofem år senare är hon jourhem och tar emot barn som under akuta omständigheter behöver komma hemifrån.

Med fyra barn hemma och två som är vuxna och flyttat ut skulle man kunna tro att det räcker med barn, men icke. Cristina anser att egna barn är en tillgång när man är jourhem. De berikar och lär av varandra.

– Alla vill dela med sig av familjen. En enda gång har ett av barnen reagerat med ”inte ett barn till, jag orkar inte”, men det gick över så fort hon fick se honom, sedan blev de bästisar. Men uppdraget kräver också en hel del arbete och kan stundtals vara krävande, speciellt eftersom barnet bara stannar i max sex månader. Att skiljas från ett barn kan ibland kännas helt naturlig, men ibland också svårt, även om det är en av förutsättningarna för själva uppdraget.

– Efter en svår separation fick jag verkligen kämpa med mina egna känslor. Men sedan går det över och man blickar framåt igen, mot nästa barn. Och man undrar vad det är för filur som kommer då.

Jobbiga saker kan bli värdefulla erfarenheter

Jourhem måste vara beredda på tvära kast och förändringar men viktigast är ett stort hjärta och en ”vid famn” som Cristina uttrycker det. Utredningen som socialtjänsten gör tycker hon inte heller är något att oroa sig för.

– Du vet ju redan allt om dig själv och din familj så det är inga överraskningar. Alla har gått igenom något jobbigt, men allt du varit med om kan bli värdefulla erfarenheter som man kan ha nytta av.

En fördel med att vara jourhem tycker Cristina är att hon är hemma på heltid vilket ger henne frihet att disponera tiden som hon själv vill så att den räcker för hela familjen. Stödet hon får är också viktigt, både från socialsekreterarna och andra jourhem.

– Det finns alltid någon som fångar upp en i svåra stunder så man känner sig aldrig otrygg, det finns alltid någon att fråga.

Möjlighet att vila mellan uppdragen

Som jourhem finns också möjlighet att sluta eller ta en paus för att vila och samla kraft mellan placeringarna, men att sluta har hon inga planer på.

– Det ger ju så otroligt mycket. Tänk dig att få få kontakt med ett barn som är i en sådan utsatt situation. Att känna att man får ett förtroende. Det är häftigt! Och vi är ingen fantastisk, extra eller övernaturlig familj – vi är bara vi.

Trots sex egna barn, varav några är vuxna och flyttat hemifrån, valde Gary att bli familjehem. I villan utanför Umeå finns det en egen vrå för varje barn.

Som många andra familjehem började Gary som kontaktfamilj.

– Det är lite av en mjukstart, och efter många år som kontaktfamilj kände vi helt enkelt att vi hade mer att ge och att vi hade möjligheten att göra det.

Många barn inget hinder

Hans egna barn är uppvuxna med att ha andra barn i huset, så för dem har det varit helt naturligt att få ett till ”syskon” men han tycker att det är viktigt att barnet som kommer passar in med de övriga barnen åldersmässigt.

– Om man har ett barn tycker man att man har mycket att göra, om man har tre barn tycker man att man har mycket att göra. Är man flexibel och har en bra struktur hemma så fungerar det med många barn, det är inget hinder. Barnen hjälps åt och blir mer självgående.

Lösningsorienterad

Naturligtvis tycker Gary att det kräver ett visst arbete att vara familjehem, men när det uppstår irritations­moment har han lärt sig att hantera dem.

– Jag kan ta ett steg tillbaka, titta på situationen och hitta lösningar. Det gäller också i kontakten med de biologiska föräldrarna. Det är viktigt att de känner att de kan lita på oss, men de måste förstå att vi är där för barnets bästa, inte för deras skull.

Utvecklande uppdrag för hela familjen

En viktig egenskap som familjehem är att man är flexibel och villig att ändra sina planer med kort varsel. Det roligaste med uppdraget tycker Gary är att följa barnets utveckling och att se sina egna barn utvecklas i bemötandet av andra människor.

– Alla i familjen växer. Jag har lärt mig hur man sätter ett barns behov i centrum. Det gör mig både till en bättre pappa och en bättre människa.

Vi bestämde oss tidigt för att vi ville ta hand om barn, redan innan vi fick egna faktiskt. Det var viktigt för oss att inte göra barnet besviket genom att bara bli en tillfällig vuxen i deras liv, då vi förstod att de redan hanterat många besvikelser. Där och då kändes det av den anledningen klokt att avvakta med uppdrag till dess att vi hade fått egna barn så att vi visste att vi själva mäktade med. Så blev det.

Vi började vara kontaktfamilj när våra barn var några år gamla och det fungerade bra. Efter fem år som kontaktfamilj kände vi en vilja av att kunna göra mer än korta inspel. Vi ville få möjlighet till att fostra och förändra annat än i stunden. För att verkligen kunna göra skillnad tog vi ett gemensamt beslut att ta hand om barn på heltid. Då var våra biologiska barn nio och tio år gamla.

Det fanns naturligtvis en rädsla för vad man skulle utsätta sina egna barn för. Kommer de att få ta del av och möta saker som inte är bra och hur kommer det att påverka dem? Vi resonerade mycket runt detta och kom fram till att om det skulle förekomma exempelvis drogproblematik så skulle det kunna vara en konkret situation som vi skulle kunna använda oss av och prata med våra barn om, och lyfta frågan om vad som är viktigt för att få ett bra liv och vad man själv kan påverka utifrån sina egna val. För oss var utbildning och att säga nej till droger viktiga hörnstenar för ett bra liv. Eftersom jag jobbade som lärare så visste jag att riskerna att hamna i missbruk och social ohälsa ökar dramatiskt om man inte har en gymnasiebakgrund att vila mot, och det är en orsak till att skolan så viktig.

Jag tror att man gör sina egna barn mer ödmjuka inför sin egen omgivning, familj och situation. De får se en annan sida av verkligheten. Men det kan också vara frustrerande för ens egna barn eftersom de barn som placeras många gånger kan vara duktiga på att ta plats och utrymme. Det är en balansgång att hantera och som familj utmanas man hela tiden. Det som våra barn kunde se som omtanke upplevde ibland våra fosterbarn som kontroll. Rutiner och regler av olika slag är ett sätt att hjälpa barnen in i ett fungerande liv, men även viktigt att hjälpas åt och lära sig ta hänsyn i en familj. Jag upplevde det som utvecklande både för mig som person och oss som familj att diskutera och prata om värderingar och barnuppfostran när det uppstått en situation. Det berikade alla i familjen och vi lärde känna varandra på ett sätt som jag inte tror hade varit möjligt annars.

Man måste komma ihåg att barn formas av sin omgivning, och miljön påverkar dem. De har alla med sig sitt bagage och det kan vi inte förändra, men vi kan vara med och bidra till deras framtida resa och påverka de kommande val som de ska göra. Många gånger är det vi som familjehem som är deras livlina. Det är vi som behöver stå där, stötta, vara uthålliga, och dra upp dem då de trillat ner igen. Självklart finns många gånger även de biologiska föräldrarna där med, men det är inte alltid de har kraft eller förmåga att ta hand om sina barn då de behöver det som mest - även om kärleken finns där. Sådana gånger är det bra att vi alla kan hjälpas åt att göra skillnad för ett barn.

Efter flera påstötningar från socialtjänsten började vi som kontaktfamilj och efter ett tag gick vi över till att bli jourhem och förstärkt familjehem. Som förstärkt familjehem är jag hemma på heltid och som tur var hade jag en förstående arbetsgivare som först gav mig tjänstledigt i sex månader innan jag valde att säga upp mig. Jag gillar att vara hemma och stöka, fixa och finnas till för familjen.

Många vet inte vad det handlar om att vara familjehem. De flesta är positiva när de får höra att jag är familje­hem, men det finns också de som är negativa och tycker att föräldrarna ska kunna ta hand om sina egna barn, men det är inte så enkelt för alla föräldrar. Det finns mycket fördomar, eller rädslor, både mot familjehem och mot socialtjänsten, men vi familjehem behövs verkligen för de här barnen.

Hela familjen blir ju engagerad i den nya familjemedlemmen, så vi pratar mycket med varandra och det är en förutsättning att man har samma grundvärderingar och syn på barnuppfostran. Och när det händer något, eller det känns som att vi stampar på samma ställe, då kan vår socialsekreterare hjälpa till med feedback och visa på att det ändå går framåt. En gång i månaden träffar vi några andra familjehem och det är jättebra. Där kan man prata öppet om funderingar och farhågor och man lär sig mycket av varandra.

Det viktigaste som familjehem är att man är snäll, kärleksfull och kan sätta barnens behov först. Man måste också vara flexibel för att snabbt kunna ändra sina planer, men i andra sammanhang är det bra att vara mer fyrkantig och ha fasta rutiner. Man måste vara genuint intresserad av människor och kunna visa känslor, men också kunna hålla igen ibland.

Mitt tips till de som vill hjälpa till är – prova som kontaktperson eller kontaktfamilj, det är en bra början. Våga prova! Vad är det värsta som kan hända? Man ger mycket kärlek, men man får också mycket kärlek tillbaka. Det är både utvecklande och stimulerande att hjälpa någon som behöver det, och man lär sig massor, också om saker man annars aldrig skulle ha intresserat sig för.

Glädjen är att se någon bli bättre och att det går åt rätt håll. Att jag faktiskt kan bidra och ge någon en bra start i livet.

Jag bestämde mig redan som äldre tonåring för att någon gång i livet bli familjehem. Jag hade vänner som varit placerade med varierande resultat och förstod att det fanns många barn som behövde komma till trygga familjer.

Under några år arbetade jag som resurspedagog riktat mot familjer, barn och unga. Steget till att bli familjehem var därför inte så långt.

Jag bor i en lägenhet centralt i Umeå och var familjehem i cirka fem år. Då var jag hemma på heltid och kunde ta emot lite mer omfattande uppdrag som jourhem och hem för längre, stadigvarande placeringar.

Det var otroligt givande och jag har fått möta fina barn och ungdomar och fått möjligheten att finnas med i deras liv. Men det är också krävande, både mentalt och emotionellt. Det är inte alltid barnet eller de biologiska föräldrarna uppskattar det man gör.

Inför varje placering har jag tänkt att nu kommer det en person som under en tid behöver få lite extra kärlek, omsorg, trygghet, stöd och vägledning. Runt varje barn finns det ofta många engagerande vuxna i barnets närhet som gärna också vill stötta.

Det är givande att få se barnets utveckling och få vara en del i den och jag har också utvecklats som person under de år som jag haft uppdrag. Det var också berikande för mina barn. De har fått en större förståelse för att man som barn kan ha det olika. Hela min familj har engagerat sig i de barn som bott hos mig och några av dem har jag fortfarande kontakt med.

Stödet från Familjehemscentrum var viktigt. Som förstärkt familjehem har man sin ”egen” konsulent som är lätt att nå för stöd och handledning. Jag har också uppskattat att jag regelbundet har fått möta andra familjehem i grupp och att vi har kunnat ge varandra tips på strategier när den egna kunskapen och fantasin inte räckt till.

När min livssituation ändras kommer jag nog att ta emot ytterligare ett barn.