Blå stjärnan

Blå stjärnan är Sveriges äldsta kvinnliga frivilliga försvars­organisation som bildades 1917. Deras medlemmar utbildades för frivillig djurvård i krig. I boken ”Blå dragoner i Umeå – berättelser från en svunnen epok” från 2002 berättar Inger Fredriksson vad hon minns från sin tid på K 4 som en del av Blå stjärnan:

”Ordförande i Blå stjärnans Västerbottensdistrikt var ända till avhästningen chefen K 4. Lika viktigt var det att regements­veterinären (regvet) var styrelsemedlem. Regvet. i många år var Torsten Modig.”

”På 1950-talet började Blå stjärnan med ungdoms­verksamhet. Flickor i åldern 12–16 år kunde bli ung­stjärnor. Tack vare Torsten Modig fick de också grund­läggande utbildning i häst- och hundsjukvård. I sjukstallet fanns alltid unga veterinärer som fick hålla lektioner gratis under dagtid på jullovet.”

”När utbildningen på K 4 motoriserades allt mer på 1960-talet föreslog Torsten Modig att hästarna skulle motioneras regelbundet av ungstjärnor under ledning av sjukstallets Yngve Eriksson. Denne skulle få några kronor per ungstjärna och gång. En fantastisk ridinstruktör för Blå stjärnan i många år var Gehnäll Persson. Hans grundläggande principer omfattades även av den framgångsrike fälttävlansryttaren Folke Frölén.

Några exempel:

1. En riktig sits är nödvändig för all god ridning.
2. Under utbildningen gäller det att skynda långsamt. Ju längre tid inskolningen ta ju längre tid håller hästen.
3. Alla ryttare som vill utvecklas bör rida dressyrlektioner två gånger i veckan.
4. När man tränar hoppning skall man inte hoppa få höga hinder. I stället bör man träna på låga hinder intrikat uppställda, till exempel snett från en kortsida eller en rad låga hinder uppställda längs den långa mittlinjen och sedan hoppa dem i en serpentinhoppning.

När Gehnäll Persson flyttade ersattes han av Måns Alexandersson. Officerarna tränade hoppning på lördags­förmiddagarna. När Måns sto vägrade satte Måns av och sade: 'Jaså, du vill inte i dag' och ledde ut henne. Många höjde på ögonbrynen. Men det visade sig – som i Gehnälls och Folkes fall – att det i längden inte lönar sig med hårda tag.”

Ridskoleeleverna berättar

Även Lena Gustavsson, Doris Jonsson, Inger Göransson och Brita Fagerlund berättar om sin tid på K 4 i boken ”Blå dragoner i Umeå – berättelser från en svunnen epok”. De var i sina unga dagar på 1960-talet aktiva i ridskolan på K 4.

”Många av oss sökte oss till Ungstjärnan och senare Blå Stjärnan, inte för att vi ville ingå i det Frivilliga Försvaret, utan för hästarnas skull förstås. Och mycket hästar fick vi tillgång till. Vi blev utbildade i hästvård, hästsjukvård, fick mocka, rykta och rida, ja till och med köra släde på vintern iförda stora, tjocka militärpälsar. Vi hade uniformer och passersedlar för att passera kasernvakten och fick vistas i de stora stallen med alla trupphästar. Samtidigt kom vi i närkontakt med militärlivet. Malajerna i stallet var snälla killar medan en del av befälen kunde vara riktigt skrämmande. De flesta var dock hyggliga människor och vi fick lära oss mycket, som har varit till nytta för fortsatt hästhantering.”

”I ridhuset rådde disciplin, vilket också var en säkerhetsfaktor. Innan man fick beträda manegen måste man knacka på dörren, invänta högsta befälets ”kom in” och därefter anhålla om att få föra in sin häst. Ibland det att befälet inte gav tillstånd och då fick man vackert vänta för att möjligen anhålla igen efter en stund. I ridhuset red alla i samma varv som det högsta befälet eller den som var äldst. Skritta fick man bara göra innanför spåret och att störa andra med smackningar var en dödssynd. På vintern var ridhusen ofta svinkalla trots uppvärmning med koleldade kaminer. Dessa orsakade av och till ofrivilliga avsittningar, då hästarna blev skrämda av deras plötsliga oväsen.”

”På julloven när 'bassarna' var lediga hände det ofta att vi skötte utsläpp och mockning i flera stall, rader av spiltor fulla med tung sur halm, svettigt och smutsigt, men vad gjorde man inte för att få vara med hästarna. Det hände att vi fick rida också. Då valde man bara ut en häst, som såg snäll ut, sadlade och red. En sådan jullovsmorgon gled en limousine med tonade rutor fram utanför stallet, rutan öppnaden och Överstelöjtnant Bondeson tittade ut och uttryckte sin tacksamhet över att vi skötte stallet så bra. Wow, det ordet fanns inte då, men känslan.”