Fontänen som försvann

Stig Lindbergs drejade konstverk ”Fontän” prydde i många år stadshusets trapphus på andra våningen. Men hur kom det sig att fontänen placerades där och var är den i dag?

Hur Stig Lindbergs fontän kom till stadshuset

I boken ”Umehistorier, upplevelser och minnen ned­tecknade” från 2014 beskriver Sören Burman i ett kapitel hur stads­huset kom att få ta över en fontän av Stig Lindberg. Sören var vice stadsarkitekt år 1970 och fick under sin semester det året ett samtal från från Aage Nilsson som var byggnadsnämndens ordförande. Aage meddelade att Sören skulle bli hämtad dagen därpå för att skjutsas till en sommarstuga i Obbola för ett viktigt sammanträde med byggherren Eric Modig. Sören tolkade detta som en befallning snarare än en förfrågan.

Nästa dag dök en bil upp för att hämta honom. I den satt Aage, tillsammans med krögaren Sven Lindstrand och regementsveterinären Torsten Modig. När bilfärden nådde sitt mål i Obbola välkomnades gästerna av Eric Modig med drinkar, bastubad och grillat lamm. På plats var även musikern Lasse Lystedt med sitt band, som underhöll sällskapet med jazz.

Senare blev det dags för allvar. De fyra gästerna satte sig tillsammans med Eric i bastun och Sören började bli orolig och fundersam över vad saken egentligen gällde. Det visade sig att det handlade om Centrumhuset, Erics köpcentrum som låg vid Renmarkstorget. I byggnaden fanns ett inomhustorg där taket var öppet mellan första och andra våningen. Inomhustorget pryddes av en keramikfontän skapad av konstnären Stig Lindberg som sträckte sig så högt att den kom i höjd med andra våningen.

Problemet låg i att Eric, av olika anledningar, ville bygga igen taket till andra våningen och ta bort inomhustorget. Sören var på väg att ge positiva besked, eftersom han förstod att ombyggnationen inte skulle orsaka några problem, men precis när han började säga just det avbröt Aage honom med en spark på smalbenet.

Aage meddelade Eric att Sören var en optimist som inte förutsåg problemen, men att de tillsammans självklart skulle lösa situationen för Eric. I ren tacksamhet berättade Eric då att han skulle donera Stig Lindbergs fontän till kommunen som tack för männens hjälp. Som flera kanske minns placerades sedan fontänen på andra våningen i stadshuset.

Fontänen arkiveras

För att fontänen skulle kunna rymmas i stadshuset behövde den bli kortare på höjden och i något skede under flytten åtgärdades just detta. Några delar togs bort från de två spirorna för att kapa fontänen på längden och vem som gjorde det jobbet, samt var dessa delar finns, är i dag ett mysterium. Den gamla mosaik­beklädda bassängen som fontänen tidigare stod i revs och den nya placeringen blev istället en ny cirkelformad bassäng som byggts på stadshuset andra våning.

Åren gick och fontänen sköttes inte som den skulle, med kalk­avlagringar och missfärgningar som följd. I början av november 2007 bjöd kulturförvaltningen in Sven Wejsfelt, drejare åt Stig Lindberg då fontänen skapades, för att höra ifall han trodde att konstverket kunde återställas till originalskick. Sven ansåg att verket borde avskrivas eftersom ritningarna saknades vilket skulle försvåra arbetet att ersätta försvunna eller förstörda delar. Han ansåg också att det skulle vara för svårt att hitta någon som besatt den kunskap som krävdes för att utföra jobbet. Han trodde däremot att kalkavlagringarna kunde åtgärdas.

Lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk säger att verk inte får ändras på så sätt att det kan kränka upphovs­mannens anseende och att verket inte får göras tillgängligt för allmänheten i det skicket. En förordning om vård av statens konst säger att ifall ett konstverk skadas ska myndigheten reparera skadan på fackmannamässigt sätt, men att ifall det inte anses vara möjligt eller bli för kostsamt kan myndigheten besluta att inte utföra reparationen.

Eftersom Stig Lindberg avled 1982 var det i stället hans son Lars Lindberg som ägde den ideella upphovsrätten. Kultur­förvaltningen kontaktade därför honom för att ta reda på vad han ansåg om förvanskningen av fontänen. Lars menade att fontänen i första hand skulle återställas till sitt ursprungliga skick, men ifall det inte var möjligt av tekniska eller ekonomiska skäl borde den plockas ner och arkiveras.

För att undersöka möjligheten att restaurera verket kontaktades Elisabet Tebelius Murén, konservator på National­museum. Hon kom bland annat fram till att ”vi kan inte ersätta försvunna delar dels av materialtekniska skäl, men också av rent etiska. Att utföra kompletteringar i en omfattning till originalskick kan inte göras, förlorade delar som ersätts kan inte ge resterande delar originalstatus. Att åstadkomma ett ursprungligt utseende tycks mig omöjligt då delar monterats om, sågats av och försvunnit”.

Eftersom det inte skulle gå att återställa fontänen till originalskick beslutade kulturnämnden att, av respekt för konstnären och hans verk, avregistrera verket. Fontänen förvaras i sina beståndsdelar i dagsläget i kommunens förråd på Västerslätt.